EN MAKALÖS SUCCÉ

Vi ville uppmärksamma hur illa det är ställt för gravida kvinnor i världen. Och att makthavare inte gör tillräckligt för att förändra den ohållbara situation som många kvinnor befinner sig i.

Det var inte bara vi som ville det, visade det sig.

Världens första barnvagnsmarsch ägde rum i Köpenhamn 1937, och världens andra 2010. Den blev också världens största.

Klockan 12 den 8 mars var Kungsträdgården översvämmad av människor och barnvagnar som alla ville visa sitt stöd för världens kvinnor och RFSU:s krav på förändring. De rosa barnvagnsskydden som delades ut tog slut. Ilskna bilister som inte tyckte att en barnvagnsmarsch var värd att veja för trängde sig in bland stora och små fotgängare. Men 600 stycken som har bestämt sig för att marschera genom Stockholm för en god sak stoppas inte så lätt.

På en rosa scen utanför ingången till regeringsbyggnaderna väntade biståndsminister Gunilla Carlsson och rapveteranen Petter – för dagen med sällskap av den grymme Magnus Carlsson från Weeping Willows.

Förutom underhållning och tal av mammaambassadörerna lämnade Åsa Regnér, generalsekreterare för RFSU, över de viktiga politiska kraven till biståndsministern.

I siffror:
600 marscherade
400 barnvagnsskydd delades ut
1756 har protesterat digitalt
2185 följer Unite for Women på Facebook

Tack vare det här engagemanget har media – tidningar, TV, radio och bloggare – uppmärksammat mödradödlighetsfrågan. Både i Sverige och internationellt.

RFSU vill vi tacka dig som:
Bloggat
Protesterat digitalt
Jobbat för aborträttigheter
Förlöst efterlängtade barn
Läst blogginlägg och artiklar
Kommenterat
Engagerat

Och framförallt:
DU SOM MARSCHERADE
Tack vare dig blev den här kampanjen en succé. Att kunna visa upp det här stödet från svenska folket i internationella politiska sammanhang, där RFSU är på plats för att påverka, är ovärderligt.

TACK!
/RFSU

KATTIS AHLSTRÖM:
GRÅTA SKA VI – OM INTE ANNAT AV ILSKA

Då jag sedan många år varit ambassadör i FN:s befolkningsfond har jag fått möjlighet att resa runt i bland annat Afrika, Sydamerika och Indien. Även om många av länderna jag rest runt i har varit drabbande i sig med vidunderlig natur och speciella kulturer så är det ändå alltid människor man tar med sig hem och bevarar i sitt minne.

En av dem var en kvinna som jag träffade på ett förlossningssjukhus i Nicaragua. Jag hade för inte så länge sedan fått mitt andra barn som vid tillfället befann sig i tryggt förvar hemma hos pappan. Kvinnan jag mötte hade precis förlorat sitt första.

Hon satt uppkrupen i en av de många stålsängarna på ett skitigt lakan och stirrade rakt framför sig.Doktorn berättade att hon hade liftat sig fram 60 mil för att komma till ett sjukhus efter att hennes förlossning satt igång utan resultat. När barnet väl kom var det så medtaget av syrebrist att det dött nästan direkt.

Och nu satt hon där. 20 år gammal utan någon anhörig i närheten. Ingen att hålla i handen. Ingen att luta huvudet mot. I en stad hon inte känner och med en usel tiokronorssedel hopknycklad i fickan.

Bara några månader tidigare hade jag fött min son. En förlossning så långt från hennes att det kändes overkligt. Ren skön säng. Snälla varsamt övervakande barnmorskor, lustgas, bedövning om jag ville, ständigt uppkopplad mot en maskin för att kolla att allt står rätt till med det lilla oförlösta barnet. Efteråt saft och smörgås. Amningshjälp. Rum på patienthotell, fullständigt inlindad i trygghet.

Jag minns att jag satte mig bredvid henne där på den rangliga sängen.

Och så satt vi där tysta. Jag höll henne lite tafatt i handen och hon fortsatte att stirra framför sig. För bara några timmar sedan hade hon förlorat sitt första barn. Något man måste anta är en universell sorg som är lika för alla. Man vänjer sig inte vid döden man lär sig bara att leva med den. Man kan förmoda att hon sett många barn dö i den by hon kommer ifrån. Men likafullt var det hennes barn som dog helt i onödan den här gången. För att det saknas utbildad personal och för att gravida kvinnor och förlossningsvård ligger så extremt långt ner på prioriteringslistan i hennes land som i så många andra.

En sjuksyster fick syn på oss där vi satt och berättade att flickan var mest orolig för hur hon skulle komma hem igen utan pengar. Instinktivt gav jag allt jag hade inväxlat. Förmodligen räckte det till resan och lite till. Hon såg upp och nickade mot mig.

Jag tror att jag grät i två timmar efter det där mötet. Det var som att allt gick upp för mig. Orättvisan och förnedringen som så många kvinnor upplever varje dag runt om i världen. Och gråta ska vi – om inte annat av ilska. Men sen är det fanimej bara att kavla upp. Vi måste hjälpas åt. Inte ge oss. Trycka på och få de som har makten att fatta att det inte går att sitta ner och passivt att titta på.

Jag har ingen aning om hur det gick med flickan på sängen. Mitt futtiga bidrag kanske gav henne en resa hem. Men sen?

Däremot gav hon å sin sida mig kraft att inte hålla tyst och en ständig påminnelse om att inte ta allting för givet.

MUBANGA SAMBO:
”HON HADE ALDRIG ANVÄNT PREVENTIVMEDEL”

Min väninna och jag var nästan klara med inskrivningen till universitetets andra termin när vi kände för att ta en paus och leta efter en skuggig plats. Det hade varit en hektisk dag och min kompis verkade ovanligt tyst så jag försökte dra igång ett samtal. ”Vilka extrakurser tycker du vi ska ta den här terminen”, frågade jag. Hon svarade inte, det var bara en lång tystnad.

Till slut fick hon fram orden, med tårar i ögonen och en klump i halsen, sa hon; ” Jag är gravid, och jag vet inte vad jag ska göra!”.

Jag blev helt paff. Jag förstod att hon verkligen inte visste.

Hon berättade att hon aldrig använt preventivmedel eftersom hon aldrig fått någon information om hur de fungerar, eller haft någon klinik att gå till. Hon visste inte vart hon skulle vända sig för att få sådan information. Att lita på informationen vännerna kunde ge vågade hon inte. Hennes största rädsla, nu när hon var gravid, var föräldrarnas reaktion, och den skam hon nu tillfört sin familj. Hur kyrkan skulle reagera och behandla henne tänkte hon mindre på. Den största rädslan var själva graviditeten; eftersom hon hört om så många unga kvinnor som dött i samband med en graviditet. Och det oroade henne. Skulle hon och barnet ens överleva?

Alla tankar snurrade i hennes huvud, hon visste att hon inte bara var tvungen att konfrontera sin värsta rädsla, men att hon också skulle bli utfryst både på universitetet och hemma.

Min väninna fortsatte inte i skolan, och hennes föräldrar ville inte att hon skulle bo kvar hemma, så hon fick flytta in till sina farföräldrar. När hon fött en liten flicka, försköts hon av sin far och fortsatte inte heller sina studier.

FAKTA ZAMBIA

• En kvinna dör i minuten i Zambia, enligt en studie från 2007.
• Bristande tillgång till preventivmedel och sexualundervisning är en stark orsak till den höga mödradödligheten i landet, enligt Youth Vision, RFSU:s partnerorganisation i kampen mot mödradödlighet.
• Effekten blir att antalet aborter ökar, liksom antalet övergivna barn.
• Abort är endast tillåtet om kvinnans egen, eller någon i hennes familjs, hälsa är i fara eller om fostret förväntas vara missbildat. Därför gör många olagliga och osäkra aborter, visar utrikesdepartementets rapport om mänskliga rättigheter.
• De osäkra aborterna orsakar 30 procent av mödradödligheten.
• 23 procent av alla misslyckade, osäkra aborter, drabbar kvinnor under 20 år, enligt hälsoministeriet i Zambia.

PETTER:
THANK GOD FÖR LUSTGASEN

Jag har numera intagit en sorts expertroll när det kommer till förlossningar.
Många av mina vänner som inte har hunnit vara lika produktiva brukar fråga mig om tips
och jag tar gärna på mig besserwisser-hatten och pekar med hela handen när jag talar.
Faktum är att förlossningen är en av livets höjdpunkter och jag kan inte ens i min vildaste fantasi tänka mig hur det skulle vara om något gick snett.
Det är en stund tillsammans med den som du älskar och ni är i slutfasen av något ni skapat som ska landa på jorden.
Det är väldigt svårt att klä känslan och beskriva situationen med ord men jag minns en väldigt fin stund med Michaela när Vita skulle födas.
Michaela hade kämpat ett tag och hon hade bestämt sig för att prova lustgas vilket jag själv var extremt sugen på då jag inte vågat mina två tidigare förlossningar.
Men nu jävlar skulle det boffas för fulla muggar.

Vi satte oss på sängkanten och började andas och under tiden vi höll på så lämnade sköterskan rummet för att göra något annat ute i korridoren.
Kvar var vi två sittandes vid sängkanten med hela lustgas-maskinen för oss själva.

Jag minns hur jag började gå loss och vi hamnade ganska snabbt i en skratt-attack och det var underbart att se Michaela som hade haft sådana smärtor nu skratta för fullt som om hon hade druckit 4 glas champagne.

Det var ett magiskt ögonblick som jag lyckades spela in på min telefon. (se nedan)

För mina vänner berättar jag gärna om lustgasen högt och livligt och visar alltid stolt upp klippet som jag borde ha fått en guldbagge för.

LARS GÅRDFELDT:
JAG OCH MIN MAN KLÄDDA SOM MUMIER

Mödradödlighet. Det är ett ord med många associationer. Man tänker på barnsängsfeber och förlossningskomplikationer. Man tänker på undermålig kunskap i förlossningsvård och på dålig hygien. Mödradödligheten var hög i Sverige ända fram till 1900-talet.

Mödradödligheten var hög även i USA ända fram till 1900-talet. Jag nämner USA eftersom mina egna barn är födda där. När det var dags för tvillingarna att födas var jag och min man klädda som mumier, mer eller mindre. I skyddskläder från topp till tå, med mössa över håret och med munskydd. Allt för att inte orsaka någon hälsorisk för våra nyfödda barn. Men framförallt för att skydda världens bästa Mavis, vår underbara surrogatmamma. Hon har förresten fött sitt femte egna barn sedan dess. USA:s förlossningsvård är fantastisk. En sådan förlossningsvård förtjänar alla kvinnor som föder, men det är långt ifrån alla kvinnor i världen som har tillgång till den. Därav den fortsatt höga mödradödligheten. Kampanjer mot mödradödlighet är livsviktiga. Samtidigt menar jag att det är angeläget att se mödradödligheten i ett vidare perspektiv. Den främsta orsaken till att så många av världens mammor dör, finner vi hos religionen. Inte minst hos den kristna religionen och då i synnerhet den katolska grenen av kristendomen. Mödrar dör ju inte bara i samband med förlossningen. Alltför många som mödrar som dör i förtid, dör numera i aids. En sjukdom de inte skulle behöva dö i, om inte motståndet mot kondomer var så kompakt. Präster och andra religiösa ledare predikar att kondom är synd. Mödrar smittas så av sina äkta män. Barnen får först se pappa dö. Och sedan mamma. Förutom att kvinnor får tillgång till säkra aborter och mödravård är kondomer en bristvara. När ska påven och alla hans lakejer vakna upp? För varje dag dör än fler mödrar i aids. Och jag vet vem som bär skulden.

Mavis heter egentligen något annat.

SARA PABORN:
DIKT TILL ETT BARN

Jag anade inte att jag kunde härbärgera
något så fulländat som du
med naglar som stentavlor över mina förtjänster
och ögon fyllda av en visdom som inte var min

Hur detta kunde rymmas i samma kropp
som mina svarta hundar använt som rastgård
är ett under

En kropp som varit rädslornas semesterort
ett hjärnspökenas hemmaslott
en fristad för oinfriade drömmar
- nu stark och perfekt
en helig mellanhand

Jag läste en vacker sak:
Till och med slocknade planeter
kan klämma ur sig meteoriter av diamant

Med dikten om sitt barns födelse visar Sara Paborn sitt stöd för världens kvinnor och vikten av att mödradödligheten stoppas.

ANNIKA JANKELL:

Två dyrbara timmar alldeles för mig själv. Som ensamstående småbarnsmamma till en liten kråka på 22 månader är egentid lika med hårdvaluta.

Vi två. Alltid tillsammans. Min älskling var till och med med mig i badrummet när jag duschade eller gick på toaletten. Hon var med mig när jag gick ut med soporna, gick upp på vinden eller var tvungen att köpa nya blöjor sent på kvällen. Vi två. I vått och torrt. Men vi skulle bli tre.

Just den här dagen hade jag fixat barnvakt för att få en liten stund för mig själv. Julen närmade sig och listan över göromål var lång. En av sakerna som skulle hinnas med var en rutinkontroll hos barnmorskan. Men allvarligt talat – jag mådde prima och det var hela två månader kvar till beräknad förlossning. Man känner väl sin kropp?! Man vet väl om allt står rätt till?! Jag hade ju faktiskt, för mindre än två år sedan, fött fram en liten tiopoängare utan minsta problem.
Så… jag kunde väl lika gärna vänta med barnmorskan till efter jul?!

Men. Någonting inom mig fick mig att ändå styra stegen mot Gamla stans mödravårdscentral. ”Ett rutinbesök hos barnmorskan går ju snabbt och dessutom är det härligt och tryggt att få den där bekräftelsen när hon tittat på magen och säger att allt ser bra ut”.

Sexton år har gått sen det där besöket och jag får än idag kalla kårar av att tänka på vad som hade hänt om jag inte gått dit just den dagen.

Min barnmorska tittade allvarligt på mig när hon för tredje gången mätt magen. Lyssnat på hjärtljuden och bläddrat fram och tillbaka i mina journaler. Med en samlad och mycket bestämd röst förklarade hon att jag omedelbart måste åka till sjukhuset för ett obstetriskt ultraljud. Jag, ”som mådde så prima och kände min kropp” ifrågasatte självsäkert hennes drastiska order och undrade varför det inte kunde vänta till nästa dag – ”jag har ju faktiskt en barnvakt att avlösa”. Svaret från min annars så fromma och älskvärda barnmorska var inte förhandlingsbart.

En halvtimma senare låg jag på en brits på Danderyds sjukhus och fick chockbeskedet. Ett fel på min fosterkaka hade orsakat allvarlig näringsbrist hos mitt växande lilla liv i magen. För att rädda mitt barn fanns bara ett sätt. Akut snitt. Bums. Tankarna virvlade och känslorna skenade på väg till operationen. Mest oro och panik kände jag över att inte ha hunnit förbereda min lilla älskling på att jag inte skulle komma hem på ett bra tag. Vi hade aldrig någonsin sovit en natt ifrån varandra och nu skulle jag plötsligt försvinna för att – förhoppningsvis – komma hem med en ny liten familjemedlem. Det sista jag minns innan narkosen knockade mitt medvetande var att jag kände mig som en dålig mor, en svikare.

”God morgon är mamma äntligen vaken nu” uppfattade jag en för mig okänd röst med mjuk finlandssvensk brytning viska. Framför mina sömndruckna ögon stod en ängel klädd i vita kläder. Det var då jag vaknade på riktigt. Kom tillbaka till verkligheten. Till min kropp. Till mitt medvetande. Till mitt minne. Minnet om var jag befann mig och varför. Jag var på sjukhus. I en säng. På en uppvakningsavdelning. Ensam. Utan bebis! Med dunkande hjärta stirrade jag desperat mot ängeln som stod vid fotändan av sängen. Försökte forma munnen till ord, men förgäves. Morfinet hade uppenbarligen inte slutat verka oralt. Men den finlandssvenska ängeln kunde uppenbarligen läsa mina tankar och befriade min instängda desperation med välsignelsen som jag aldrig någonsin kommer att glömma:
”Åh vad bra att du är vaken, för ditt lilla mirakel längtar verkligen efter dig – hon har väntat i flera timmar nere på neonatalavdelningen”.
Min undernärda älskade lilla flicka vägde bara sjuttonhundra gram när jag höll henne mot mitt bröst för första gången.

Idag är hon sexton år och den starkaste tjejen på jorden. Många gånger frågar folk varför jag gav henne namnet Happy och svaret är enkelt – jag kunde inte komma på ett mer passande namn till min för tidigt födda levnadsglada lilla kämpe.

Genom sina barn lär man sig mycket. Den största lärdom jag fått genom mina barn är att inte ta något eller någon för given. Jag är så djupt tacksam över att leva i ett land där man tar livet på allvar. För annars hade nog varken Happy eller jag överlevt.