För samtidigt på i en annan del av världen, pågår det som Kattis skriver om. Där allt är annat än självklart av det som vi för några dagar saknar.

Är det undantagen som Kattis skriver om? Knappast. Fler människor lever under dessa förhållanden än oss som har det självklara utan att ens reflektera över dess värde många gånger.

Trots vår globaliserade värld där vi inte saknar möjlighet till att få del av hur det ser ut i andra delar av världen bara genom att slå på tv:n eller öppna en dagstidning, så är det först när vi varit på plats och fått möta en annan verklighet på nära håll
som vi helt och fullt börjar reagera.

Först när vi mött den tomma blicken hos den som både har förlorat sitt barn, kanske hela sin familj och är utan allt, först då är det många av oss som vaknar. För just då kan vi inte bläddra sida i tidningen, eller byta till annan kanal.

Men även på plats har vi möjligheten att sätta oss på planet och kliva in i välfärden, tryggheten några timmar senare i vår del av världen. Ett val som skiljer oss från just de som tvingas leva under dessa förhållanden.

Vi har även möjlighet till ytterligare val, och det är om vi vill bidra till att förändra denna situation för många.

Jag tänker på några välkända ord av Aquino;

”Är det förmätet att tro att man kan göra skillnad i en annan människas liv? Att man genom goda tankar, blickar, ord och handlingar kan förstora hennes liv?”

Min övertygelse, tro och vilja är ett stort JA!

Tänk om vi för en dag fick byta liv med varandra. Hur skulle världen se ut då måntro?

Kattis, jag är övertygad om att hon bär med sig minnet av dig, då du fanns där just då, med en hand, en varm själ, kärleksfull blick.
För just då hade knappast inga ord, inga handlingar kunnat förändra hennes smärta. Just då handlade det säkert bara om, de 3 orden jag lärde mig av en person som jobbat under många år med människor i misär;

HÅLL UT, HÅLL OM, HÅLL KÄFT!

….men i arbetet för att förändra, för att ändra dessa orättviser så handlar det om allt annat än att hålla käft.

Var vill vi befinna oss om ytterligare 100 år? Hur vill vi att världen ska se ut då? Är vi oklara på denna fråga behöver vi bara ställa frågan till våra barn.

Att föda hemma är en av de mest fantastiska saker jag gjort i hela mitt liv! Det var jobbigt, kladdigt och helt magiskt! Jag kände mig så stark och stolt efteråt och både jag och min dotters pappa fick en sådan speciell kontakt med henne redan från första stund vi mötte hennes ögon. Vi gick från födelsepoolen i vardagsrummet till sovrummet och stannade där i ca två veckor och bara beundrade vårt lilla mirakel.

Innan förlossningen var många runtomkring mig ganska skeptiska, men jag sa bara till dem att jag är rädd för att föda på sjukhus – rädd för att någon annan skulle ta kontrollen över min kropp, mitt barn och min upplevelse – så jag höll fast vid min instinkt att föda hemma var det rätta för mig. Nu, fem år senare, jobbar jag bl a som doula och det är så uppenbart att många barnmorskor och deras rutiner på sjukhusen snarare blockerar kvinnorna och stannar upp födelseprocessen än stärker dem i sitt eget sätt att föda på. Det är en sorg att se kvinnors egen makt tas ifrån dem, därför vill jag uppmuntra kvinnor att göra medvetna val innan förlossningen så att dem får en så bra förlossningsupplevelse som möjligt.