ALEXANDRA PASCALIDOU:
PAPPAN KALLAS IN, MORMOR GRÅTER
OCH JAG FATTAR INGENTING

Och så var det äntligen dags. Med särade ben, blodröda tånaglar och håret i knut andades jag som jag lärt mig på kurser de senaste månaderna. Förlossningen är som julafton för en gravid kvinna. Vänta lite nu. Den här artikeln börjar bakifrån. Vi måste börja från början.

Fem dagar över tiden och fullkomligt frustrerad upptäckte jag en timid antydan till fostervatten. Efter att ha ringt halva släkten identifierade jag med viss besvikelse det berömda fostervattnet. Själv hade jag väntat mig något mer dramatiskt. Typ att jag sitter på tunnelbanan när vagnen plötsligt översvämmas av mitt vatten. Så var det alltså inte. Jag packade min BB-väska med frukt- och mandelchoklad, granatäppeljuice och aloe vera drickor för en ökenvandring. Min dagbok, kamera, litteratur och så mina 22 cd-skivor för de olika förlossningsfaserna. Allt hade jag tänkt på och planerat medan min mor förstummad skakade på huvudet. Men en sak kan jag som erfaren förstföderska med säkerhet säga till alla er som är framme vid ”the final countdown”: Glöm allt!

Från att i flera timmar ha tagit värkarna som en tapper krigare i yogaställningar började jag plötsligt dö i ultrarapid. Varje gång värken kom var det som att jag blev påkörd av ett tåg. Höjden av oförskämdhet serverades till lunch när jag redan genomlidit åtta timmars värkarbete. Då glider Johan in med sin matbricka: pannbiff och potatis och pärondricka. Han frågar om jag vill ha min strömmingslåda som jag beställde innan helvetet bröt loss och sen börjar han äta. Raskt utvisade jag både Johan och mamma. In kom en underläkare med ryggbedövning. Med all respekt för läkarkåren men killen såg ut som en vilsen praktikant. Min första fråga till honom var: Har du gjort det här förr? Förmodligen var det fel öppningsreplik för killen satte sprutan fel. Nästa gång han satte sprutan lyckades han bara bedöva höger rygghalva vilket innebar att jag nu blott blev påkörd av ett tåg på vänster sida. Mellan mina klagovisor påminde jag mig själv om att min farmor födde barn ensam på en åker.

Jag klev ner, tog värkarna på en pilatesboll, fastbunden vid vätskedropp, penicillindropp och ctg-sladdar när de plötsligt, precis när jag börjar ana ljuset, upptäcker att bebisens hjärtljud dippar. Pappan kallas in, mormor gråter och jag fattar ingenting. Personalen bestämmer sig för akut kejsarsnitt. Jag har nog aldrig känt mig så blåst på konfekten. Fyra centimeter från en normal, vaginal förlossning tvingas jag ge upp.

En spinalbedövning senare väcktes jag ur min ynkedom av ett bebisskrik. En späd varelse landade i min famn. Inte är hon vacker, var min första tanke. Det var inte kärlek vid första ögonkastet. Nu tycker jag att hon är vackrast på jorden trots att hon inte påminner om blöjreklamens bulliga bebisar. Men hon är min och hon är värd varenda värk.