ANNA LAESTADIUS LARSSON:
VAD HÖLL JAG PÅ ATT GÖRA?
ABORT FÖR ETT JOBBS SKULL?

Att berätta att man gjort abort är fortfarande tabu i vårt samhälle. Jag tror att det är viktigt att vi bryter det. Vågar prata om vad som var jobbigt och vad som kanske var lättare än man trodde. Så att inte abortmotståndarna definierar det åt oss. Det här är min historia:

Skammen var inte ATT jag gjorde det. Det var HUR.

I samma veva som jag blev gravid med min dotter blev jag erbjuden drömjobbet, att bli chef på Aftonbladet/Kvinna. Jobbet brann inne, man utnämner inte en chef som försvinner på långledighet efter bara något halvår. I alla fall gjorde man det inte då, för fjorton år sedan. Men mot slutet av min föräldraledighet ringde chefredaktören och undrade om jag ändå inte ville ha jobbet. Ja, ja , ja, klart jag ville! Som feminist och journalist med agendan att förändra världen, kunde jag inte tänka mig en bättre position. Nu skulle det röjas runt i jämställdhets-Sverige.

Tänkte jag. Innan jag kände den där välbekanta järnsmaken i munnen och började må illa. Jag visste att jag var gravid innan den blå stickan konfirmerade det.
Tankarna åkte berg- och dalbana.

På plussidan:
– Jag var lyckligt sambo med en toppenman (som gärna skulle vilja ha ett helt fotbollslag med små telningar).
– Båda hade fasta välavlönade anställningar och vi hade redan en liten ettårig tjej.
Miljarder kvinnor med sämre förutsättningar hade fött barn.

På minussidan:
– Jag ville inte.
– Jag ville jobba. Visa alla vad jag kunde. Lite som matadoren i tjuren Ferdinand.
Sambon var ledsen men förstående, försökte inte övertala. Vi ställde in oss på abort och jag beställde tid.

Sedan fick jag kalla fötter. Herregud, vad höll jag på att göra? Abort för ett jobbs skull? Det var ju inte klokt. Så jag avbokade tiden och vi började förbereda oss på att bli tvåbarnsföräldrar. Sambon åkte på semester till fjällen.

Då greps jag av panik. Jag älskade min sambo och min lilla dotter. Men jag ville ju faktiskt inte ha ett barn till. Alldeles oavsett hur irrationellt det kunde verka. Jag ville inte. Så jag beställde en ny tid för abort. Sedan ringde jag sambon och berättade. Han grät.

Jag ångrar inte att jag gjorde abort. Har inte dåligt samvete alls över själva ingreppet. Det var inget enkelt beslut men för mig var det det rätta. Däremot skäms jag för hur jag velade och den smärta jag förorsakade. Samtidigt som jag än idag inte förstår hur jag skulle ha kunnat ha gjort det annorlunda.