ANNIKA JANKELL:

Två dyrbara timmar alldeles för mig själv. Som ensamstående småbarnsmamma till en liten kråka på 22 månader är egentid lika med hårdvaluta.

Vi två. Alltid tillsammans. Min älskling var till och med med mig i badrummet när jag duschade eller gick på toaletten. Hon var med mig när jag gick ut med soporna, gick upp på vinden eller var tvungen att köpa nya blöjor sent på kvällen. Vi två. I vått och torrt. Men vi skulle bli tre.

Just den här dagen hade jag fixat barnvakt för att få en liten stund för mig själv. Julen närmade sig och listan över göromål var lång. En av sakerna som skulle hinnas med var en rutinkontroll hos barnmorskan. Men allvarligt talat – jag mådde prima och det var hela två månader kvar till beräknad förlossning. Man känner väl sin kropp?! Man vet väl om allt står rätt till?! Jag hade ju faktiskt, för mindre än två år sedan, fött fram en liten tiopoängare utan minsta problem.
Så… jag kunde väl lika gärna vänta med barnmorskan till efter jul?!

Men. Någonting inom mig fick mig att ändå styra stegen mot Gamla stans mödravårdscentral. ”Ett rutinbesök hos barnmorskan går ju snabbt och dessutom är det härligt och tryggt att få den där bekräftelsen när hon tittat på magen och säger att allt ser bra ut”.

Sexton år har gått sen det där besöket och jag får än idag kalla kårar av att tänka på vad som hade hänt om jag inte gått dit just den dagen.

Min barnmorska tittade allvarligt på mig när hon för tredje gången mätt magen. Lyssnat på hjärtljuden och bläddrat fram och tillbaka i mina journaler. Med en samlad och mycket bestämd röst förklarade hon att jag omedelbart måste åka till sjukhuset för ett obstetriskt ultraljud. Jag, ”som mådde så prima och kände min kropp” ifrågasatte självsäkert hennes drastiska order och undrade varför det inte kunde vänta till nästa dag – ”jag har ju faktiskt en barnvakt att avlösa”. Svaret från min annars så fromma och älskvärda barnmorska var inte förhandlingsbart.

En halvtimma senare låg jag på en brits på Danderyds sjukhus och fick chockbeskedet. Ett fel på min fosterkaka hade orsakat allvarlig näringsbrist hos mitt växande lilla liv i magen. För att rädda mitt barn fanns bara ett sätt. Akut snitt. Bums. Tankarna virvlade och känslorna skenade på väg till operationen. Mest oro och panik kände jag över att inte ha hunnit förbereda min lilla älskling på att jag inte skulle komma hem på ett bra tag. Vi hade aldrig någonsin sovit en natt ifrån varandra och nu skulle jag plötsligt försvinna för att – förhoppningsvis – komma hem med en ny liten familjemedlem. Det sista jag minns innan narkosen knockade mitt medvetande var att jag kände mig som en dålig mor, en svikare.

”God morgon är mamma äntligen vaken nu” uppfattade jag en för mig okänd röst med mjuk finlandssvensk brytning viska. Framför mina sömndruckna ögon stod en ängel klädd i vita kläder. Det var då jag vaknade på riktigt. Kom tillbaka till verkligheten. Till min kropp. Till mitt medvetande. Till mitt minne. Minnet om var jag befann mig och varför. Jag var på sjukhus. I en säng. På en uppvakningsavdelning. Ensam. Utan bebis! Med dunkande hjärta stirrade jag desperat mot ängeln som stod vid fotändan av sängen. Försökte forma munnen till ord, men förgäves. Morfinet hade uppenbarligen inte slutat verka oralt. Men den finlandssvenska ängeln kunde uppenbarligen läsa mina tankar och befriade min instängda desperation med välsignelsen som jag aldrig någonsin kommer att glömma:
”Åh vad bra att du är vaken, för ditt lilla mirakel längtar verkligen efter dig – hon har väntat i flera timmar nere på neonatalavdelningen”.
Min undernärda älskade lilla flicka vägde bara sjuttonhundra gram när jag höll henne mot mitt bröst för första gången.

Idag är hon sexton år och den starkaste tjejen på jorden. Många gånger frågar folk varför jag gav henne namnet Happy och svaret är enkelt – jag kunde inte komma på ett mer passande namn till min för tidigt födda levnadsglada lilla kämpe.

Genom sina barn lär man sig mycket. Den största lärdom jag fått genom mina barn är att inte ta något eller någon för given. Jag är så djupt tacksam över att leva i ett land där man tar livet på allvar. För annars hade nog varken Happy eller jag överlevt.