KARIN ALFREDSSON:
HON LÄCKTE AVFÖRING OCH URIN, HON STANK
Mina egna förlossningsupplevelser är odramatiska och mycket svenska.
Min äldste son låg i säte och vägde 4,6 kilo. Det var 1977 och blev ett planerat kejsarsnitt, och allt gick utmärkt. En felaktig läkarbedömning gjorde att det även blev planerat snitt två år senare, när dottern skulle födas, och sedan fick jag inget alternativ när lillebror skulle komma sex år senare.
Jag har alltså aldrig fött ”på riktigt”. Kanske betyder det att jag inte är någon ”riktig kvinna” men med kunskap om vad som kan hända är jag bara tacksam.
Inte minst sedan jag lärt mig mer om hur förlossningar går till i andra delar av världen.
Som när jag besökte fistulakliniken vid missionssjukhuset i Monze, Zambia och träffade Clara Ngonga. Clara var 16 år när hon skulle föda sitt första barn, hemma i byn, som hennes mamma och mormor och mormorsmor gjort före henne. När förlossningen drog ut på tiden bestämdes det att Clara ändå behövde professionell hjälp. Hon gick till den närmaste kliniken, under pågående värkarbete. Det tog en timme. När hon kom fram, klockan 5 på morgonen, fanns ingen personal där. Doktorn kom först på kvällen och han skickade henne omedelbart med ambulans till sjukhuset.
Där klipptes hon upp och födde sitt döda barn.
Men under de dagar som gått hade hela hennes underliv trasats sönder. När hon kom tillbaka till byn kunde hon knappt gå, och läckte avföring och urin. Hon stank. Claras föräldrar lyckades skrapa ihop pengar för att skicka dottern till fistulakliniken, över hundra mil söderut.
Clara var liten och tunn, som en svensk 11-åring. När jag träffade henne skulle hon opereras. I bästa fall räknade läkaren med att kunna sy ihop henne så att läckaget upphörde, men med stor säkerhet skulle hon aldrig kunna föda barn igen. En kvinna som inte kan föda barn är inte värd mycket på den afrikanska landsbygden.
Ett fall som Claras finns med i min första roman om läkaren Ellen Elg: ”80 grader från Varmvattnet”. Den boken inleds med en annan sann historia – om barfotabarnmorskan Beauty som lyckas få ut ett barn som fastnat på tvären, och där bara armen sticker ut. (På riktigt heter den barnmorskan Nabujo och bor i byn Serinya i Uganda.)
I boken där Ellen arbetar i Vietnam (”Kvinnorna på 10:e våningen”) förblöder en kvinna som sålt sitt barn och lämnat sjukhuset för tidigt. I Polenboken (”Klockan 21.37”) leder en illegal abort till en livshotande bukhinneinflammation. För detta händer hela tiden, just nu.
Det är därför jag är en av RFSU:s mammaambassadörer.
