KAROLINA RAMQVIST:
DU FÅR INTE SÄGA ETT ORD, FÖRSTÅR DU?

När jag tänker på abortmotstånd tänker jag på affischerna i väntrummet:
Please talk to your son about rape.

Fläkten som snurrade i taket, de vita väggarna och raden av människor som redan satt där och väntade på en bänk. I ett av alla dessa länder där abort för all del inte är olagligt, men heller inte tillåtet.

Jag hade letat försiktigt i byn efter någon att fråga, någon som jag inte kände allt för väl. Jag ville inte riskera någonting och visste inte hur allvarligt det skulle kunna vara att ens höra sig för. Av en slump hade jag fått veta att en tjej jag kände hade gjort det. Jag hade gått till hennes jobb, vi hade gått ut på bakgården och hon hade gett mig adressen hit.

Please talk to your son about rape.

Doktor X var i sextioårsåldern. Jag berättade vad jag var ute efter, han suckade djupt och tittade framför sig på skrivbordet.
– Det finns en tablett. Det kostar tre tusen dollar (här, motsvarande 600 kr) och chansen att det fungerar är 95 procent. Om det inte fungerar får du ringa mig i morgon så tar jag dig till någon som kan göra det mer avancerat.

En brits, ett par handskar och en Cytotec – medicinen som registrerades för att förebygga magsår men vars verkliga förtjänst är den lilla bieffekten att den också funkar som abortpiller och lär ha räddat livet på människor i länder där läkare inte kan köpa in sådant utan att bli anmälda eller få sina kliniker vandaliserade eller mista sin personal.

– Det jag kommer att göra nu är inte olagligt, men det är inte heller officiellt, sa han. Du får inte säga ett ord om det här till någon. Inte om mig, men inte om att du gjort det heller, förstår du?

När han var klar bad han att få pengarna och gav mig en femhundring tillbaka. Sen skrev han ut ett recept på hostmedicin.
– När du kommer ut i väntrummet visar du det här för syster och betalar med den här. Hon får inte misstänka något. Om du har någon här som väntar på dig får ni inte prata om det förrän ni är hemma, i enrum. Ingen får veta, ingen av mina patienter får misstänka något.
Jag minns inte att jag hade någon som väntade på mig.

Jag minns taxin hem och att vi satt fem personer i baksätet, fastklistrade vid varandra i värmen. En liten flicka klättrade upp i mitt knä och somnade när vi körde ut på stora vägen.