KATTIS AHLSTRÖM:
GRÅTA SKA VI – OM INTE ANNAT AV ILSKA
Då jag sedan många år varit ambassadör i FN:s befolkningsfond har jag fått möjlighet att resa runt i bland annat Afrika, Sydamerika och Indien. Även om många av länderna jag rest runt i har varit drabbande i sig med vidunderlig natur och speciella kulturer så är det ändå alltid människor man tar med sig hem och bevarar i sitt minne.
En av dem var en kvinna som jag träffade på ett förlossningssjukhus i Nicaragua. Jag hade för inte så länge sedan fått mitt andra barn som vid tillfället befann sig i tryggt förvar hemma hos pappan. Kvinnan jag mötte hade precis förlorat sitt första.
Hon satt uppkrupen i en av de många stålsängarna på ett skitigt lakan och stirrade rakt framför sig.Doktorn berättade att hon hade liftat sig fram 60 mil för att komma till ett sjukhus efter att hennes förlossning satt igång utan resultat. När barnet väl kom var det så medtaget av syrebrist att det dött nästan direkt.
Och nu satt hon där. 20 år gammal utan någon anhörig i närheten. Ingen att hålla i handen. Ingen att luta huvudet mot. I en stad hon inte känner och med en usel tiokronorssedel hopknycklad i fickan.
Bara några månader tidigare hade jag fött min son. En förlossning så långt från hennes att det kändes overkligt. Ren skön säng. Snälla varsamt övervakande barnmorskor, lustgas, bedövning om jag ville, ständigt uppkopplad mot en maskin för att kolla att allt står rätt till med det lilla oförlösta barnet. Efteråt saft och smörgås. Amningshjälp. Rum på patienthotell, fullständigt inlindad i trygghet.
Jag minns att jag satte mig bredvid henne där på den rangliga sängen.
Och så satt vi där tysta. Jag höll henne lite tafatt i handen och hon fortsatte att stirra framför sig. För bara några timmar sedan hade hon förlorat sitt första barn. Något man måste anta är en universell sorg som är lika för alla. Man vänjer sig inte vid döden man lär sig bara att leva med den. Man kan förmoda att hon sett många barn dö i den by hon kommer ifrån. Men likafullt var det hennes barn som dog helt i onödan den här gången. För att det saknas utbildad personal och för att gravida kvinnor och förlossningsvård ligger så extremt långt ner på prioriteringslistan i hennes land som i så många andra.
En sjuksyster fick syn på oss där vi satt och berättade att flickan var mest orolig för hur hon skulle komma hem igen utan pengar. Instinktivt gav jag allt jag hade inväxlat. Förmodligen räckte det till resan och lite till. Hon såg upp och nickade mot mig.
Jag tror att jag grät i två timmar efter det där mötet. Det var som att allt gick upp för mig. Orättvisan och förnedringen som så många kvinnor upplever varje dag runt om i världen. Och gråta ska vi – om inte annat av ilska. Men sen är det fanimej bara att kavla upp. Vi måste hjälpas åt. Inte ge oss. Trycka på och få de som har makten att fatta att det inte går att sitta ner och passivt att titta på.
Jag har ingen aning om hur det gick med flickan på sängen. Mitt futtiga bidrag kanske gav henne en resa hem. Men sen?
Däremot gav hon å sin sida mig kraft att inte hålla tyst och en ständig påminnelse om att inte ta allting för givet.
2 Kommentarer
TACK för denna viktiga påminnelse!. Även om jag vet att vi har det bra här i Sverige är det lätt att glömma och ta för givet. Var själv nära att förlora min dotter en gång och utan den vård vi så lätt tar för given hade hon inte funnits i dag. Inser också att den berättelse du delar mede dig av säkert inte är ovanlig, snarare tvärtom. OK, nu ser jag snart inte vad jag skriver, tårarna trillar.TACK!
I morse när jag läste lokaltidningen så var det en artikel om hur SL’s resenärer, vi stockholmare agerat och betett oss under en vecka då väderlek satte tunnelbanan delvis ur spel.
Vi knuffades, slogs, skrek hatord och elakheter.
Vår annars så väl fungerande, trygga, självklara vardag togs ifrån oss, om än bara på marginalen när man börjar jämföra.
För samtidigt på i en annan del av världen, pågår det som Kattis skriver om. Där allt är annat än självklart av det som vi för några dagar saknar.
Är det undantagen som Kattis skriver om? Knappast. Fler människor lever under dessa förhållanden än oss som har det självklara utan att ens reflektera över dess värde många gånger.
Trots vår globaliserade värld där vi inte saknar möjlighet till att få del av hur det ser ut i andra delar av världen bara genom att slå på tv:n eller öppna en dagstidning, så är det först när vi varit på plats och fått möta en annan verklighet på nära håll
som vi helt och fullt börjar reagera.
Först när vi mött den tomma blicken hos den som både har förlorat sitt barn, kanske hela sin familj och är utan allt, först då är det många av oss som vaknar. För just då kan vi inte bläddra sida i tidningen, eller byta till annan kanal.
Men även på plats har vi möjligheten att sätta oss på planet och kliva in i välfärden, tryggheten några timmar senare i vår del av världen. Ett val som skiljer oss från just de som tvingas leva under dessa förhållanden.
Vi har även möjlighet till ytterligare val, och det är om vi vill bidra till att förändra denna situation för många.
Jag tänker på några välkända ord av Aquino;
”Är det förmätet att tro att man kan göra skillnad i en annan människas liv? Att man genom goda tankar, blickar, ord och handlingar kan förstora hennes liv?”
Min övertygelse, tro och vilja är ett stort JA!
Tänk om vi för en dag fick byta liv med varandra. Hur skulle världen se ut då måntro?
Kattis, jag är övertygad om att hon bär med sig minnet av dig, då du fanns där just då, med en hand, en varm själ, kärleksfull blick.
För just då hade knappast inga ord, inga handlingar kunnat förändra hennes smärta. Just då handlade det säkert bara om, de 3 orden jag lärde mig av en person som jobbat under många år med människor i misär;
HÅLL UT, HÅLL OM, HÅLL KÄFT!
….men i arbetet för att förändra, för att ändra dessa orättviser så handlar det om allt annat än att hålla käft.
Var vill vi befinna oss om ytterligare 100 år? Hur vill vi att världen ska se ut då? Är vi oklara på denna fråga behöver vi bara ställa frågan till våra barn.