MARI JUNGSTEDT:
NÄRA DÖDEN MEN INTE DÄR

Tidig lördag morgon i september. Regnet slår hårt mot rutan och de gulnade höstlöven virvlar i blåsten utanför fönstret. En röd Volvo kör förbi, den är så långt borta att den lika gärna kunde vara på månen. Här härskar ett eget universum. Inne på förlossningsavdelningen är belysningen dämpad. Det är bara jag, min man och barnmorskan i rummet. Efter över tjugo timmars värkarbete baxas jag äntligen över till förlossningssängen. Det är dags. Jag är helt öppen, krystvärkarna har satt igång och trots att jag vid det här laget redan är utmattad försöker jag koncentrera mig på barnmorskans instruktioner. En kort stund är vi alla enade i tron att det snart ska vara över, att allt ska förlöpa normalt. Men ödet vill annorlunda.

Efter den tredje våldsamma krystvärken säger barnmorskan Stopp, du får inte krysta. Vad du än gör – krysta inte. När nästa värk vältrar sig över mig och håller på att slita min kropp i stycken flämtar jag ursinnigt som en hund. Allt för att inte ge vika för kroppens primitiva signaler, ursprungskrafterna som unisont vrålar att barnet ska ut. Ut. Men jag får inte hjälpa till. En flik har svullnat upp och blockerar vägen, sitter som ett hinder för öppningen. Barnet kan inte passera.

Min kropp vrider sig i otyglade konvulsioner, utsöndrar allt som överhuvudtaget är möjligt; blod, tårar, svett, avföring från alla mina kroppsöppningar på en och samma gång. Fragmentariska bilder flimrar förbi; slangar som fästs vid barnets huvud, grönrockar som skyndar till, apparater som kopplas in, min mans krampaktiga grepp om min hand. Suddiga tankar – jag är på andra sidan allt, jag kommer att dö nu. Nu dör vi – jag och mitt ofödda barn. Blixtsnabb tanke till min då ettåriga dotter, jag vill inte lämna dig Rebecka. Vill inte.

Min kropp är som en vulkan under ett rasande utbrott och hela tiden denna enträgna vädjan där nere mellan mina darrande lår. Krysta inte, du får inte krysta. Vet inte hur lång tid som förflyter, handlar det om sekunder, minuter, timmar? Jag är bortom all tidsuppfattning. Bortom verkligheten. Det är bara jag, mitt barn som är instängt i livmoderns fängelse och den förbannade fliken. Hjärtljuden avtar, jag anar barnmorskans min när hon skakar uppgivet på huvudet. Jag har aldrig känt mig så levande eller så nära döden.

Då sker miraklet. En ny barnmorska kommer in, tar resolut plats mellan mina ben och lyckas till sist peta undan fliken. Vägen ligger öppen. I en enda förlösande krystvärk pressas barnet ut ur min kropp. Han är vindögd och struthövdad. Öronen är limmade utefter sidorna och påminner om räfflade chips från Estrella. Han ser ut som kapten Spock. Men han lever. Och jag med.

Nu sexton år senare är mitt enda ärr efter den dramatiska förlossningen ett bråck på magen. Det gör sig påmint när jag skrattar högt ibland, när jag ska sitta upp på en häst eller böjer mig i en konstig ställning. Men jag lever. Och Sebastian med. Och jag är så tacksam.

En förlossning är alltid oförutsägbar, det finns inga garantier. Allt kan hända. Jag är tacksam över att ha fått föda mina barn i ett land där resurser finns för att bemöta det oförutsägbara.

Det är en rättighet som alla kvinnor borde ha.