MONS KALLENTOFT:
VI SKA HA KEJSARSNITT!
ANNARS GÅR JAG TILL AFTONBLADET!

För länge sedan var jag copywriter i reklambranschen. Jag var ung, vild, och obekymrad om livets plågor på det vis bara en ung man kan vara.

Mitt första uppdrag var för FUB, Föreningen för Utvecklingsstörda barn, ungdomar och vuxna. Jag skulle skriva en broschyr om hur det var att få och leva som förälder till ett utvecklingsstört barn. Jag var omogen uppgiften, men saknade självkritik, så jag gav mig rätt in i det svåra.

Jag fick intervjua många föräldrar och de delade gärna med sig av sina liv. De öppnade sig, berättade om ljusa och mörka stunder, myndigheters kallsinne och hur livet obevekligen förändrats för alltid.

Jag har alltid varit bra på att inge förtroende, och fick höra några berättelser som rymde en oerhörd förtvivlan, en sorg över det levande som inte tycktes ha något slut.

Berättelserna gjorde mig mycket rädd, grep djupt in i min unga livsnerv, och förändrade mig.

När jag och min fru skulle skaffa barn var jag nojig. På förlossningar kan mycket gå fel, det visste jag, och berättelserna från nästan femton år tidigare ekade i mitt huvud.

Så blev min fru med barn och graviditeten avlöpte som den skulle. Det var livligt i magen, människan där inne verkade ha kul i vattnet. Vi tog alla proverna.

När datumet för nedkomsten närmade sig, fick vi beskedet av barnmorskan.
Barnet ligger i säte.
Misslyckade vändningsförsök följde.
”Man kan föda som vanligt ändå”, sa barnmorskan. Det tyckte inte jag.

Absolut inte. Jag tyckte att det var idiotiskt att ens föreslå vanlig förlossning med sätesbjudning. Till och med i vår avancerade svenska förlossningsvård är en sätesbjudning osäker. Och går något verkligt fel kan det riskera barnets och mammans liv, ge ett livslångt lidande. Min fru höll med i sak. Hon var dock betydligt mer eftertänksam och nyanserad än jag.

För mig var det enkelt.

Ett kejsarsnitt är dyrare än en vanlig förlossning. När vården propagerade för vanlig förlossning i vårt fall, handlade det om landstingsekonomi, snarare än omtanke. Jag förberedde mig på en stor batalj med den svenska vården: Vi ska ha kejsarsnitt! Punkt slut. Annars går jag till Aftonbladet!

Vi gick till barnmorskan igen. Jag var beväpnad till tänderna med argument. Vi satte oss i hennes lilla mottagningsrum, vinter utanför fönstren.
”Vi vill gärna ha kejsarsnitt”, sa min fru lugnt och jag ville inleda en ilsken argumentationstirad, men lyckades hålla mig tyst.
”Jag märker att ni har tänkt efter”, sa barnmorskan stilla. ”Så det känns bättre och tryggare med snitt? Då får det bli så. Jag bekräftar med doktorn.”

Sexåringen, hon är en sådan nu, flickan som ville komma med stjärten först ut i världen, är en på alla vis perfekt skapelse, med tjusig glugg där fram.

Jag sitter vid sidan av hoppbassängen på Eriksdalsbadet, ser henne kasta sig ut från femman ner i vattnet. Ser hur hon hejdlöst och vilt tar för sig av livet, obekymrad och modig på ett vis jag själv slutade vara en dag för länge sedan, då jag fick i uppdrag att skriva en liten, alltför anspråksfull broschyr.