PER NAROSKIN:
OM MAN KISAR SER HON NÄSTAN SNÄLL UT
Plötsligt var den där igen, den hemska bilden från psykologutbildningen. Den dök upp i minnet i samma ögonblick som jag började fundera på vad jag skulle skriva om mödradödlighet. Bilden är från ett känt djurexperiment från 60-talet av den amerikanske forskaren Harlow. Syftet var bland annat att undersöka vad som utgör banden mellan barn och föräldrar. Harlow skilde apungar från deras mammor och lät dem växa upp med två sorters surrogatmammor, gjorda av ståltråd. Den ena mamman var nödtorftigt täckt av frotté medan den andra var ett naket stålskelett.
Jag minns hur illa berörd jag blivit av bilden på den lilla apungen som klamrar sig fast vid sin surrogatmamma med ögonen vitt uppspärrade i skräck. Fast jag kämpade emot kunde jag inte värja mig mot att leva mig in i apungens helvete; att förlora sin mamma och att dessutom få henne utbytt mot någon av de där surrogatmammorna. Ansiktena på dem skiljer sig också åt; frottémamman har stora knappögon och om man kisar ser hon nästan snäll ut. Ståltrådsmamman har däremot ett omisskännligt monsteransikte. När ungarna fick välja valde de alltid frottémamman. De sökte sig till ståltrådsmamman bara för att få mat. Om de blev skrämda var det alltid frottémamman de klamrade sig fast vid och när de blev större var det bara ungar med tillgång till en frottémamma som trygg bas som följde sin nyfikenhet och vågade utforska omgivningen. De som växte upp med endast ståltrådsmamman blev psykiskt störda.
Det borde ju egentligen inte ha varit någon nyhet. Redan på 40-talet hade René Spitz upptäckt att spädbarn som blev inlagda på sjukhus, i kuvös blev deprimerade om inte någon höll dem och rörde vid dem. Utöver grymheten är det något riktigt skumt med själva utgångspunkten för Harlows experiment. Han lyckas bevisa något men missar ändå målet. Som en storebror som sprättar upp sin systers nalle för att ta reda på varför hon älskar den så mycket. Men som bara åstadkommer en förtvivlad lillasyster och en meningslös hög sågspån.
Jag är visserligen en ivrig förespråkare för att man inte ska ta saker och ting för givna bara för att de verkar självklara. Men finns det ändå inte gränser för vad som behöver bevisas och hur man får försöka göra det? Och i det här sammanhanget ligger det nära till hands att tycka att det finns annan forskning som självklart borde prioriteras. Jag tänker förstås på forskning kring mödradödlighet och att det inte bara är förstagångsmödrar som dör i barnsäng. Om det ska kunna finnas någon som helst nytta med Harlows hemska försök att bevisa att barn behöver sin mamma, så borde det vara större satsningar kring insatser som förhindrar att de förlorar henne.
