FREDRIK WIKINGSSON:
JAG LYSSNAR PÅ MINA DÖTTRAR, HUR DE ANDAS

Det har blivit en ritual. Bökig, tidskrävande och kanske inte helt naturlig att hänge sig åt mitt i natten, men vanebildande och livsnödvändig nu när Lars-Erik Uneståhls avslappningskassetter inte längre biter på sömnlösheten.

Så jag tittar på klockan, suckar – möjligen självömkande – när jag ser att den är halv tre, hasar mig ur sängen – mycket försiktigt, inte väcka Johanna – smyger ner två trappor till källaren, in i förrådet, öppnar något skåp och lyfter ut gästmadrassen som kåldolmats ner i en svart sopsäck. Sedan upp för trapporna och in i mina döttrars rum. Ett spektakel är jag nu, i mörkret; den utrullade madrassen inklämd under högerarmen, täcke under vänster, kudden ihopklämd mellan knäskålarna, myrsteg framåt, på något sätt bär jag även på en vattenflaska, ett gäng reservnappar, två vällingtetror och -flaskor samt mobilen som jag har i käften och som lyser upp golvet så att jag inte ska kliva på någon hjulburen liten trähund. Mycket försiktigt, givetvis. Inte väcka någon.

Jag placerar mig.

Pella, treåringen, sover i ett hörn och i den motsatta hörnan ligger Joni, min ettåring. Jag lägger mig på precis samma plats varje gång, så att huvudet hamnar en meter från den lite tystare Joni, och två meter från Pella, som andas ljudligare. De måste ha samma volym, andetagen, för att detta ska funka.

Folk har sina tricks för att falla i sömn. Förr räknade man får, idag är verktygen externa, skivor med havsbrus eller, om man känner sig Livingstonsk, djungelljud.

Jag lyssnar på mina döttrar, hur de andas.

Det är ironiskt, får man säga, med tanke på att just andningen definierade den första förlossningen; syreupptagningsförmågan som inte höll måttet, sköterskan som rusade iväg med Pella, nålarna i huvudet, blodet, neonatalen hela första natten, kuvösen, stirrandet på mätaren som inte fick gå under 70 och den återhållda paniken i flera veckor efteråt.

Nu händer mycket märkliga saker i skallen när jag når det där spejsade tillståndet mellan vakenhet och sömn samtidigt som jag hör Joni i ena örat och Pella i det andra. Joni låter plötsligt som en vattenspridare, Pella som en bordsfläkt. Sedan fnissar Joni till och påminner om ett visslande Tåget Tomas medan Pella djupsuckar och blir ett gammalt modem som kopplar upp sig. Det är en liten symfoni av ljudhallucinationer och efter tio minuter i den där centrifugen är jag inte längre att räkna med.

KAROLINA RAMQVIST:
DU FÅR INTE SÄGA ETT ORD, FÖRSTÅR DU?

När jag tänker på abortmotstånd tänker jag på affischerna i väntrummet:
Please talk to your son about rape.

Fläkten som snurrade i taket, de vita väggarna och raden av människor som redan satt där och väntade på en bänk. I ett av alla dessa länder där abort för all del inte är olagligt, men heller inte tillåtet.

Jag hade letat försiktigt i byn efter någon att fråga, någon som jag inte kände allt för väl. Jag ville inte riskera någonting och visste inte hur allvarligt det skulle kunna vara att ens höra sig för. Av en slump hade jag fått veta att en tjej jag kände hade gjort det. Jag hade gått till hennes jobb, vi hade gått ut på bakgården och hon hade gett mig adressen hit.

Please talk to your son about rape.

Doktor X var i sextioårsåldern. Jag berättade vad jag var ute efter, han suckade djupt och tittade framför sig på skrivbordet.
– Det finns en tablett. Det kostar tre tusen dollar (här, motsvarande 600 kr) och chansen att det fungerar är 95 procent. Om det inte fungerar får du ringa mig i morgon så tar jag dig till någon som kan göra det mer avancerat.

En brits, ett par handskar och en Cytotec – medicinen som registrerades för att förebygga magsår men vars verkliga förtjänst är den lilla bieffekten att den också funkar som abortpiller och lär ha räddat livet på människor i länder där läkare inte kan köpa in sådant utan att bli anmälda eller få sina kliniker vandaliserade eller mista sin personal.

– Det jag kommer att göra nu är inte olagligt, men det är inte heller officiellt, sa han. Du får inte säga ett ord om det här till någon. Inte om mig, men inte om att du gjort det heller, förstår du?

När han var klar bad han att få pengarna och gav mig en femhundring tillbaka. Sen skrev han ut ett recept på hostmedicin.
– När du kommer ut i väntrummet visar du det här för syster och betalar med den här. Hon får inte misstänka något. Om du har någon här som väntar på dig får ni inte prata om det förrän ni är hemma, i enrum. Ingen får veta, ingen av mina patienter får misstänka något.
Jag minns inte att jag hade någon som väntade på mig.

Jag minns taxin hem och att vi satt fem personer i baksätet, fastklistrade vid varandra i värmen. En liten flicka klättrade upp i mitt knä och somnade när vi körde ut på stora vägen.

JANNE ANDERSSON:
SNYFTANDE AV GLÄDJE SÅG JAG
MIN FÖRSTFÖDDE I KUVÖSEN

Jag blev snuvad på mitt livs största ögonblick: födelsen av vårt första barn. I stället satt jag och kedjerökte i ett illaluktande rökrum belamrat med gamla sönderlästa och inaktuella veckotidningar. Nervös och dan.

Det var tur att min gamla tjejs nya kille var läkare och jobbade just på det här sjukhuset – Sabbatsbergs förlossningsavdelning. Klockan elva kom han ner från förlossningen med ett litet knyte med benen upp mot öronen och jag kunde lämna cigaretterna och veckotidningarna och snyftande av glädje se min förstfödde där han låg i kuvösen – välkommen Jon Erik!

Vilken lycka, vilket minne.

När våra två andra barn föddes, Jenny och Jakob, fick jag vara med och till och med klippa av navelsträngen.

Det var överläkaren på förlossningsavdelningen som bestämt att jag inte fick vara med, då den 14 juli 1977. Han ville inte riskera att fäder svimmade i förlossningssalen.

Jon, liksom de två andra, förlöstes med kejsarsnitt. Skälet: Han var stor (4,5 kg) och låg i säte, det vill säga med huvudet först (därför benen uppe vid huvudet). Efter ytterligare någon timma fick jag träffa Jons mor och umgås med min son där han låg i genomskinlig plastlåda, inlindad i en filt och jag tog säkert en hel rulle film, inte ett enda kort höll några fotografiska kvalitéer, det var suddigt, oskarpt och fingrar i vägen.

Samma dag, fast senare på dagen, föddes för övrigt kungen och drottningens förstfödda – dottern Victoria. På den tiden jobbade Karin, Jons mor, och jag på Aftonbladet. När redaktionschefen Sigurd Glans fick höra att vår Jon kommit ut i världen samma dag som deras Victoria lär han ha föreslagit att Karin skulle skriva om hur det var att föda på samma dag. Den idén nådde aldrig oss. Tack och lov. Men under min pappaledighet mer än ett halvår senare hände det alldeles för ofta att gamla tanter med stråhattar lutade sig in över vår barnvagn och diskuterade Victoria.

Jon har hunnit bli 32, han är sambo med Anna och pappa till Axel, snart 3 (vårt förtjusande och begåvade barnbarn), han har akademisk examen och jobbar som journalist.

Om några timmar ska jag lyssna på honom; då är han programledare i radions Studio Ett.

NANA ZULU:
HENNES LIVMODER BÖRJADE RUTTNA

2010 är det sex år sedan jag förlorade en mycket nära vän. Tanken på att hon bara var 19 år när hon låg i en kista, gör mig mycket ledsen. Hon skulle ha fyllt 25 år i år, och kanske hade hon haft en akademisk examen, eller blivit en lokal ledare, eller en framgångsrik ung kvinna… kanske, bara kanske. Idag är det inget mer än önsketänkande.

Hon blev ofrivilligt gravid för att hon inte hade tillgång till preventivmedel, och även om det hade funnits preventivmedel hade hon aldrig haft råd att köpa dem. När hon försökte få tag på preventivmedel gratis av någon hälsoarbetare fick hon ofta ett skarpt tillrättavisande som svar. Till och med om hon bara ville ha information. De tyckte att en person i hennes ålder borde avstå, snarare än att tänka på att ha sex.

Hon var så rädd för den besvikelse, och skam, som hennes graviditet skulle innebära för hennes familj så hon beslöt sig för att göra abort i hemlighet. Eftersom säkra aborter via någon klinik helt enkelt inte var tillgängliga sökte hon upp en traditionell healer (medicinman), som gav henne ett hopkok av örter att dricka och att föra in i vaginan.

Hopkoket fungerade inte, och ganska snart började hennes livmoder att ruttna. Men hon berättade inget för sin familj, och vågade inte söka medicinsk hjälp. Hon var rädd för att grannar och andra i området skulle få reda på det och döma ut henne – och hon var rädd för att vårdpersonal skulle behandla henne ännu mer negativt än tidigare, att de skulle fråga henne om det hon gjort var lagligt, och vilken moral hon egentligen hade.

Hon var rädd för den avsky och förnedring som skulle förknippas med det hon gjort, så hon valde att dö i tystnad… och det gjorde hon.

FAKTA ZAMBIA

• En kvinna dör i minuten i Zambia, enligt en studie från 2007.
• Bristande tillgång till preventivmedel och sexualundervisning är en stark orsak till den höga mödradödligheten i landet, enligt Youth Vision, RFSU:s partnerorganisation i kampen mot mödradödlighet.
• Effekten blir att antalet aborter ökar, liksom antalet övergivna barn.
• Abort är endast tillåtet om kvinnans egen, eller någon i hennes familjs, hälsa är i fara eller om fostret förväntas vara missbildat. Därför gör många olagliga och osäkra aborter, visar utrikesdepartementets rapport om mänskliga rättigheter.
• De osäkra aborterna orsakar 30 procent av mödradödligheten.
• 23 procent av alla misslyckade, osäkra aborter, drabbar kvinnor under 20 år, enligt hälsoministeriet i Zambia.

KATERINA JANOUCH:
FARFAR ROTERAR I SIN GRAV, SA PAPPA

Mörkhårig, med lite bister min – en underbar liten FLICKA! Jag håller upp henne, känner mig förvirrad. Klockan är 08.04 på nyårsdagens morgon och 2002 har just börjat. 4.400 gram och 53 centimeter, välkommen till familjen du fina lilla tjej! Född hemma i lägenheten i Vasastan, helt enligt plan.

Varför väljer man att föda barn hemma i Sverige på tvåtusentalet? Är inte den moderna vården på sjukhus det allra bästa, det vi strävat efter genom århundraden av barndödlighet och mödraskador? Hur kommer det sig att vissa trots detta ändå väljer hemförlossning till sig och sitt barn?

Min pappa var ganska upprörd. Farfar var läkare och aktiv för att förbättra situationen inom mödrahälsovården i Tjeckoslovakien under 30-, 40- och 50 talet. Han var ordförande i Röda Korset och oerhört engagerad i just förlossningar och spädbarnsvård.
– Farfar roterar i sin grav, på grund av era hemförlossningsnycker, sa pappa.

Att föda hemma i Sverige idag, med en planerad hemförlossning, är dock långt ifrån en otrygg sak om man vill analysera detta. Trots att hemförlossningar inte är ett vedertaget system på samma sätt som i Holland, Storbritannien och Australien, är ändå de svenska hemförlossningarna ett väldigt bra alternativ för den som så önskar och vill. Och självklart är det stor skillnad att föda hemma för en frisk kvinna i ett i-land, jämfört med en undernärd kvinna med nedsatt immunförsvar, i ett fattigt land där hygienen brister och där man inte kan bevaka graviditeten på samma sätt som här. I stora delar av världen är en förlossning den farligaste situation en kvinna kan utsätta sig för. Argumenten mot hemförlossningar i i-länder bygger till 99 procent på myter och vanföreställningar. De har inget med verkligheten att göra.

Mina argument för att föda hemma är att det är säkert och tryggt. Förlossningen går snabbare, mor och barn mår bättre, man slipper svåra bristningar, barnen som föds minskar inte i vikt efter födseln, amningen kommer igång snabbare… och förlossningsupplevelsen blir en helt annan än den på sjukhus.

Att tryggheten är en avgörande faktor visar bland annat doula-studien som gjorts på Södersjukhuset i Stockholm. Att den födande kvinnan har en hjälpkvinna – en doula – vid förlossningen, underlättar födandet på flera olika sätt, bland annat förkortas förlossningen och kvinnan upplever mindre smärta. Vinsterna är många!

Jag har fött fem barn, tre av dem på sjukhus och två hemma. De har hunnit bli 20, 14, 12, 11 och 8 år gamla, och nu blir det inga fler. Men om jag fick chansen att föda barn igen skulle jag definitivt göra det hemma. Igen, och igen.

PER NAROSKIN:
OM MAN KISAR SER HON NÄSTAN SNÄLL UT

Plötsligt var den där igen, den hemska bilden från psykologutbildningen. Den dök upp i minnet i samma ögonblick som jag började fundera på vad jag skulle skriva om mödradödlighet. Bilden är från ett känt djurexperiment från 60-talet av den amerikanske forskaren Harlow. Syftet var bland annat att undersöka vad som utgör banden mellan barn och föräldrar. Harlow skilde apungar från deras mammor och lät dem växa upp med två sorters surrogatmammor, gjorda av ståltråd. Den ena mamman var nödtorftigt täckt av frotté medan den andra var ett naket stålskelett.

Jag minns hur illa berörd jag blivit av bilden på den lilla apungen som klamrar sig fast vid sin surrogatmamma med ögonen vitt uppspärrade i skräck. Fast jag kämpade emot kunde jag inte värja mig mot att leva mig in i apungens helvete; att förlora sin mamma och att dessutom få henne utbytt mot någon av de där surrogatmammorna. Ansiktena på dem skiljer sig också åt; frottémamman har stora knappögon och om man kisar ser hon nästan snäll ut. Ståltrådsmamman har däremot ett omisskännligt monsteransikte. När ungarna fick välja valde de alltid frottémamman. De sökte sig till ståltrådsmamman bara för att få mat. Om de blev skrämda var det alltid frottémamman de klamrade sig fast vid och när de blev större var det bara ungar med tillgång till en frottémamma som trygg bas som följde sin nyfikenhet och vågade utforska omgivningen. De som växte upp med endast ståltrådsmamman blev psykiskt störda.

Det borde ju egentligen inte ha varit någon nyhet. Redan på 40-talet hade René Spitz upptäckt att spädbarn som blev inlagda på sjukhus, i kuvös blev deprimerade om inte någon höll dem och rörde vid dem. Utöver grymheten är det något riktigt skumt med själva utgångspunkten för Harlows experiment. Han lyckas bevisa något men missar ändå målet. Som en storebror som sprättar upp sin systers nalle för att ta reda på varför hon älskar den så mycket. Men som bara åstadkommer en förtvivlad lillasyster och en meningslös hög sågspån.

Jag är visserligen en ivrig förespråkare för att man inte ska ta saker och ting för givna bara för att de verkar självklara. Men finns det ändå inte gränser för vad som behöver bevisas och hur man får försöka göra det? Och i det här sammanhanget ligger det nära till hands att tycka att det finns annan forskning som självklart borde prioriteras. Jag tänker förstås på forskning kring mödradödlighet och att det inte bara är förstagångsmödrar som dör i barnsäng. Om det ska kunna finnas någon som helst nytta med Harlows hemska försök att bevisa att barn behöver sin mamma, så borde det vara större satsningar kring insatser som förhindrar att de förlorar henne.

BJÖRN RANELID:
MÄN SOM ÄLSKAR KVINNOR

Varje havande kvinna bär två hjärtan som slår i ett tempel. När ett barn föds tystnar alla krig. Soldaten förvandlas till pappa på förlossningssalens tröskel. Det största miraklet är att du inte existerade innan du föddes.

Paradiset får plats i barnets öga. När ett barn föds upphävs tyngdlagen och modern faller uppåt som om någon osynlig makt lyfter henne i en sugklocka. Jag har varit med om fyra förlossningar. Efter det har mitt liv förvandlats som människa, man och pappa.

Jag kan inte leva utan kvinnan. Erotik, lust och passion är allas framtid och var och en som blygs och förkastar denna fröjd och gåva bör söka skammen hos sig själv. En kvinna som ammar ett barn är inte av denna värld. Då går ordet lydigt undan och vilar.

Ingen nobelpristagare i fysik, kemi eller medicin kan förklara kärlek, passion och förälskelse. I den gåtan är människan fridlyst från alla maskiner, pengar och vetenskaper. Barnmorskan förlöser ett mirakel och ingen vet hur långt ut i rymden barnets första skrik når.

Barnen är soldater i världens största armé och de har endast sina hjärtan som vapen. Kvinnan är första könet, ty hon bär mänsklighetens framtid inom sig när hon är havande. Vackrare kan det inte sägas och skrivas.

När mannen lyfter handen för att slå faller barnet och kvinnan som ett nät över honom. Män som älskar kvinnor, slår dem inte, dräper och dödar dem inte, köper dem inte och använder inte våld i en sexuell mening. De lagarna borde vara överordnade alla andra på Jorden.

Kärleken stavar aldrig fel när den skriver, ty den behärskar alla språk.