ALEXANDRA PASCALIDOU:
PAPPAN KALLAS IN, MORMOR GRÅTER
OCH JAG FATTAR INGENTING

Och så var det äntligen dags. Med särade ben, blodröda tånaglar och håret i knut andades jag som jag lärt mig på kurser de senaste månaderna. Förlossningen är som julafton för en gravid kvinna. Vänta lite nu. Den här artikeln börjar bakifrån. Vi måste börja från början.

Fem dagar över tiden och fullkomligt frustrerad upptäckte jag en timid antydan till fostervatten. Efter att ha ringt halva släkten identifierade jag med viss besvikelse det berömda fostervattnet. Själv hade jag väntat mig något mer dramatiskt. Typ att jag sitter på tunnelbanan när vagnen plötsligt översvämmas av mitt vatten. Så var det alltså inte. Jag packade min BB-väska med frukt- och mandelchoklad, granatäppeljuice och aloe vera drickor för en ökenvandring. Min dagbok, kamera, litteratur och så mina 22 cd-skivor för de olika förlossningsfaserna. Allt hade jag tänkt på och planerat medan min mor förstummad skakade på huvudet. Men en sak kan jag som erfaren förstföderska med säkerhet säga till alla er som är framme vid ”the final countdown”: Glöm allt!

Från att i flera timmar ha tagit värkarna som en tapper krigare i yogaställningar började jag plötsligt dö i ultrarapid. Varje gång värken kom var det som att jag blev påkörd av ett tåg. Höjden av oförskämdhet serverades till lunch när jag redan genomlidit åtta timmars värkarbete. Då glider Johan in med sin matbricka: pannbiff och potatis och pärondricka. Han frågar om jag vill ha min strömmingslåda som jag beställde innan helvetet bröt loss och sen börjar han äta. Raskt utvisade jag både Johan och mamma. In kom en underläkare med ryggbedövning. Med all respekt för läkarkåren men killen såg ut som en vilsen praktikant. Min första fråga till honom var: Har du gjort det här förr? Förmodligen var det fel öppningsreplik för killen satte sprutan fel. Nästa gång han satte sprutan lyckades han bara bedöva höger rygghalva vilket innebar att jag nu blott blev påkörd av ett tåg på vänster sida. Mellan mina klagovisor påminde jag mig själv om att min farmor födde barn ensam på en åker.

Jag klev ner, tog värkarna på en pilatesboll, fastbunden vid vätskedropp, penicillindropp och ctg-sladdar när de plötsligt, precis när jag börjar ana ljuset, upptäcker att bebisens hjärtljud dippar. Pappan kallas in, mormor gråter och jag fattar ingenting. Personalen bestämmer sig för akut kejsarsnitt. Jag har nog aldrig känt mig så blåst på konfekten. Fyra centimeter från en normal, vaginal förlossning tvingas jag ge upp.

En spinalbedövning senare väcktes jag ur min ynkedom av ett bebisskrik. En späd varelse landade i min famn. Inte är hon vacker, var min första tanke. Det var inte kärlek vid första ögonkastet. Nu tycker jag att hon är vackrast på jorden trots att hon inte påminner om blöjreklamens bulliga bebisar. Men hon är min och hon är värd varenda värk.

ANDREAS KLEERUP:
VI SKA HA BARN

Vi kör.

Att bli pappa kändes som en naturlig fortsättning på det 30-åriga underbara, kaotiska, öppna, mörka, märkliga krig som har varit mitt liv. Har aldrig tänkt på faderskap som något man behöver ha beröm för. Det ska ju bara göras på bästa sätt, för 15 år senare kommer förmodligen ens lilla guldklimp ändå skrika ”gubbjävel” till en. Att bli far kändes inuti som en utmaning och det är ju sådana jag har levt för. Jag har gått igenom en hel del ganska fort och jag tänkte att gulla med en bebis var det nya rock. Någonstans kanske jag trodde att det skulle bli den slutgiltiga räddningen från mig själv.

Men faan.

Jag har ingen aning om hur man gör.

Jag kände inget speciellt under eller efter förlossningen. Helt klart är att om vi fött någon annanstans än i Sverige hade vi garanterat känt något, troligtvis skräck och ångest. Men nu gick det kanon vilket jag tackar vår fantastiska barnmorska för.

Vincent.

That’s his name och jag kommer såklart att älska den lille klimpen mest av allt och jag kommer ta hand om, leva med och krama om honom så mycket som han orkar. Nio veckor ung i skrivande stund och en helt otrolig liten kille. När Vincent ler kan jag på en tusendels sekund se min pappa, min mamma och Vincents mamma i hans ansikte. Det är fantastiskt och känns som att kolla på värsta photoshop-applikationen fast på riktigt.

Jag tror att det är viktigt att skriva det här för att kanske ge stöd till andra blivande eller nyblivna föräldrar. Man behöver inte känna på något visst sätt överhuvudtaget. Kärleken finns där, den var där, den kommer tillbaka och den vinner över allt. Om det är något jag tror är sjukt viktigt som förälder är det att vara uppmärksam på sitt barns känsloliv och ta detta på allvar.

När jag var liten brukade min mamma lyssna på mig i timmar när jag var orolig och rädd och den tryggheten och kärleken som detta innebar för mig tänker jag ta med mig in i min egen föräldraroll.

För mig känns det enkelt att vara pappa men det beror nog delvis på att jag, från första stund, inte varit rädd för att be om råd eller fråga om hjälp. Det är självklart att man som nybliven förälder inte kan allt, så var inte rädd för att fråga om hjälp. De gjorde jag och det har varit bra både för Vincent och för mig.

MARI JUNGSTEDT:
NÄRA DÖDEN MEN INTE DÄR

Tidig lördag morgon i september. Regnet slår hårt mot rutan och de gulnade höstlöven virvlar i blåsten utanför fönstret. En röd Volvo kör förbi, den är så långt borta att den lika gärna kunde vara på månen. Här härskar ett eget universum. Inne på förlossningsavdelningen är belysningen dämpad. Det är bara jag, min man och barnmorskan i rummet. Efter över tjugo timmars värkarbete baxas jag äntligen över till förlossningssängen. Det är dags. Jag är helt öppen, krystvärkarna har satt igång och trots att jag vid det här laget redan är utmattad försöker jag koncentrera mig på barnmorskans instruktioner. En kort stund är vi alla enade i tron att det snart ska vara över, att allt ska förlöpa normalt. Men ödet vill annorlunda.

Efter den tredje våldsamma krystvärken säger barnmorskan Stopp, du får inte krysta. Vad du än gör – krysta inte. När nästa värk vältrar sig över mig och håller på att slita min kropp i stycken flämtar jag ursinnigt som en hund. Allt för att inte ge vika för kroppens primitiva signaler, ursprungskrafterna som unisont vrålar att barnet ska ut. Ut. Men jag får inte hjälpa till. En flik har svullnat upp och blockerar vägen, sitter som ett hinder för öppningen. Barnet kan inte passera.

Min kropp vrider sig i otyglade konvulsioner, utsöndrar allt som överhuvudtaget är möjligt; blod, tårar, svett, avföring från alla mina kroppsöppningar på en och samma gång. Fragmentariska bilder flimrar förbi; slangar som fästs vid barnets huvud, grönrockar som skyndar till, apparater som kopplas in, min mans krampaktiga grepp om min hand. Suddiga tankar – jag är på andra sidan allt, jag kommer att dö nu. Nu dör vi – jag och mitt ofödda barn. Blixtsnabb tanke till min då ettåriga dotter, jag vill inte lämna dig Rebecka. Vill inte.

Min kropp är som en vulkan under ett rasande utbrott och hela tiden denna enträgna vädjan där nere mellan mina darrande lår. Krysta inte, du får inte krysta. Vet inte hur lång tid som förflyter, handlar det om sekunder, minuter, timmar? Jag är bortom all tidsuppfattning. Bortom verkligheten. Det är bara jag, mitt barn som är instängt i livmoderns fängelse och den förbannade fliken. Hjärtljuden avtar, jag anar barnmorskans min när hon skakar uppgivet på huvudet. Jag har aldrig känt mig så levande eller så nära döden.

Då sker miraklet. En ny barnmorska kommer in, tar resolut plats mellan mina ben och lyckas till sist peta undan fliken. Vägen ligger öppen. I en enda förlösande krystvärk pressas barnet ut ur min kropp. Han är vindögd och struthövdad. Öronen är limmade utefter sidorna och påminner om räfflade chips från Estrella. Han ser ut som kapten Spock. Men han lever. Och jag med.

Nu sexton år senare är mitt enda ärr efter den dramatiska förlossningen ett bråck på magen. Det gör sig påmint när jag skrattar högt ibland, när jag ska sitta upp på en häst eller böjer mig i en konstig ställning. Men jag lever. Och Sebastian med. Och jag är så tacksam.

En förlossning är alltid oförutsägbar, det finns inga garantier. Allt kan hända. Jag är tacksam över att ha fått föda mina barn i ett land där resurser finns för att bemöta det oförutsägbara.

Det är en rättighet som alla kvinnor borde ha.

AMELIA ADAMO:
EN LÄTT OPERATION GER KVINNOR
SITT UNDERLIV TILLBAKA

Jag stod bakom doktor Hamlin och såg hur hon sydde ihop en ung kvinnas underliv. Kvinnan hade överlevt, men inte barnet. Hon var en av alla tusentals mödrar som förlorat sina barn. Med ett söndrigt underliv, fruktansvärda förlossningsupplevelser kom hon till Fistulasjukhuset i Addis Abeba för att få hjälp. Här har gyn doktorn Catherine Hamlin (som 2009 fick det alternativa fredspriset) byggt upp ett specialsjukhus som går runt på donationer. Bland annat har Oprah Winfrey och tidningen Amelia hjälpt till. Det var skälet till att jag fick möjlighet att följa dr Hamlins arbete och på plats förstå vilket helvete en gravid kvinna kan råka ut för.

Om kvinnan överlever förlossningen händer det inte alltför sällan att hennes underliv trasas sönder, beroende på att det döda barnet på ett mycket oförsiktigt sätt dras ut ur hennes underliv. Ofta är mammorna dessutom barnbrudar vars bäcken inte är färdigvuxna. Fistula bildas i öppningarna och hon kan inte hålla tätt. Det är en tämligen lätt operation som gör att kvinnorna får sitt underliv tillbaka och möjlighet att bli mor. Efter operationen kan hon bara föda med kejsarsnitt. Före paret Hamlins ankomst till Etiopien på 70-talet var detta inget som gjordes. Här är kvinnor inget man satsar på.

I Etiopien finns en barnmorska på 400.000 invånare (nästan lika stort som Göteborg), dessutom består Etiopien till 80 procent av landsbygd med en förfärlig infrastruktur, det vill säga knappt ingen alls, få sjukhus och vårdcentraler. Etiopien har en av världens högsta mödradödlighetstal.

Dr Hamlin utbildar barnmorskor och gyndoktorer, tar hand om kronikerna – de som ingen man vill ha – och räddar unga kvinnor så att de kan bli mammor igen. Och denna ängel hade jag förmånen att få träffa. De insatser som denna kvinna gjort för detta arma land har jag beskrivit i tidningen M (publicerat 2008).

Idag är hon 84 år och med starka glasögon och fast hand opererar hon ett antal tacksamma kvinnor varje dag. Men allra viktigast, säger dr Hamlin, är det preventiva arbetet, fler barnmorskor, större kunskap, inga barnbrudar. Då kanske inte Fistulasjukhuset behövs. Och fler av alla de som dör under en förlossning överlever.

MONS KALLENTOFT:
VI SKA HA KEJSARSNITT!
ANNARS GÅR JAG TILL AFTONBLADET!

För länge sedan var jag copywriter i reklambranschen. Jag var ung, vild, och obekymrad om livets plågor på det vis bara en ung man kan vara.

Mitt första uppdrag var för FUB, Föreningen för Utvecklingsstörda barn, ungdomar och vuxna. Jag skulle skriva en broschyr om hur det var att få och leva som förälder till ett utvecklingsstört barn. Jag var omogen uppgiften, men saknade självkritik, så jag gav mig rätt in i det svåra.

Jag fick intervjua många föräldrar och de delade gärna med sig av sina liv. De öppnade sig, berättade om ljusa och mörka stunder, myndigheters kallsinne och hur livet obevekligen förändrats för alltid.

Jag har alltid varit bra på att inge förtroende, och fick höra några berättelser som rymde en oerhörd förtvivlan, en sorg över det levande som inte tycktes ha något slut.

Berättelserna gjorde mig mycket rädd, grep djupt in i min unga livsnerv, och förändrade mig.

När jag och min fru skulle skaffa barn var jag nojig. På förlossningar kan mycket gå fel, det visste jag, och berättelserna från nästan femton år tidigare ekade i mitt huvud.

Så blev min fru med barn och graviditeten avlöpte som den skulle. Det var livligt i magen, människan där inne verkade ha kul i vattnet. Vi tog alla proverna.

När datumet för nedkomsten närmade sig, fick vi beskedet av barnmorskan.
Barnet ligger i säte.
Misslyckade vändningsförsök följde.
”Man kan föda som vanligt ändå”, sa barnmorskan. Det tyckte inte jag.

Absolut inte. Jag tyckte att det var idiotiskt att ens föreslå vanlig förlossning med sätesbjudning. Till och med i vår avancerade svenska förlossningsvård är en sätesbjudning osäker. Och går något verkligt fel kan det riskera barnets och mammans liv, ge ett livslångt lidande. Min fru höll med i sak. Hon var dock betydligt mer eftertänksam och nyanserad än jag.

För mig var det enkelt.

Ett kejsarsnitt är dyrare än en vanlig förlossning. När vården propagerade för vanlig förlossning i vårt fall, handlade det om landstingsekonomi, snarare än omtanke. Jag förberedde mig på en stor batalj med den svenska vården: Vi ska ha kejsarsnitt! Punkt slut. Annars går jag till Aftonbladet!

Vi gick till barnmorskan igen. Jag var beväpnad till tänderna med argument. Vi satte oss i hennes lilla mottagningsrum, vinter utanför fönstren.
”Vi vill gärna ha kejsarsnitt”, sa min fru lugnt och jag ville inleda en ilsken argumentationstirad, men lyckades hålla mig tyst.
”Jag märker att ni har tänkt efter”, sa barnmorskan stilla. ”Så det känns bättre och tryggare med snitt? Då får det bli så. Jag bekräftar med doktorn.”

Sexåringen, hon är en sådan nu, flickan som ville komma med stjärten först ut i världen, är en på alla vis perfekt skapelse, med tjusig glugg där fram.

Jag sitter vid sidan av hoppbassängen på Eriksdalsbadet, ser henne kasta sig ut från femman ner i vattnet. Ser hur hon hejdlöst och vilt tar för sig av livet, obekymrad och modig på ett vis jag själv slutade vara en dag för länge sedan, då jag fick i uppdrag att skriva en liten, alltför anspråksfull broschyr.

DENISE RUDBERG:
OSTMACKA BLEV DEN DELIKATASTE AV SMÖRGÅSAR

Jag har fött två barn. Två gånger har två små människor kommit ut ur mig, hur det gick till är mig övermäktigt. Inte för att det på något vis var något anmärkningsvärt eller extra speciellt med just mina förlossningar, utan jag är bara förundrad rent allmänt över att det gick vägen.

Min förstfödde hade en tuff resa, fick kämpa vilket lär prägla honom i livet likt många förstfödda. Pinvärkarna stod som spön i backen och jag blev erbjuden både nålar i skalpen och värmande bubbelbad. Men inte förrän den helande gasen nådde mina lungor och en nål sattes i min rygg kunde förlossningen ta fart på allvar. Jag hade förmodligen inte orkat hela vägen utan de hjälpredorna. Än mindre utan de fantastiska kvinnorna som stod vid min fotända under de många timmarna för att peppa mig igenom smärtan. En liten haka hade fastnat och pillades rätt av en van hand. Till slut kom han ut och lades på mitt bröst. Han lät som en hes katt och tyckte att ljuset var starkt.

Den andra hade det lättare. Som en välsprungen maraton löpte förlossningen och jag skröt över min rekordtid. Stolt och lycklig över att vara välfungerande. Givetvis är resultatet av dessa båda händelser det som alltid kommer att vara det starkaste minnet, smärtan kan jag inte alls minnas vidden av. Men det finns ytterligare en sak. De där smörgåsarna.

Efter båda förlossningarna kom det in en fin plastbricka med den delikataste av alla smörgåsar. En ostmacka i sin enkelhet, men jag har nog aldrig tidigare eller senare smakat något så fantastiskt.

Någon hade gjort sig omaket att ställa sig i köket och bre mig en smörgås för att jag skulle återhämta mig extra bra. Den där mackan är ta mig fasen det finaste jag kan tänka mig, för att citera en av våra mest folkkära julsagor. Vi som bor i Sverige är så vansinnigt lyckligt lottade med all den hjälp och stöd som vi får när vi föder. Den där ostmackan är pricken över i:et och lyx på allra högsta nivå.

/Stolt tvågångsföderska med fablesse för ostmackor

SISSELA KYLE:
KILLAR SOM HADE FÅTT GÖRA ”DET” MED HENNE,
HÖLL SIG BORTA

Det var en flicka som råkade i olycka, vilket är precis samma sak som att förunnas den högsta lycka av alla.

Exakt samma tillstånd men med olika omständigheter.

Just den här flickan var femton år och hennes omständigheter var så att hon gick i grundskolan, i nionde klass, i en skola i Partille utanför Göteborg. Hon var en tuff tjej, jag minns att jag både förfasade mig över och beundrade hennes stil. Bufflig, gapig, helt orädd bråkade hon med lärare och körde med killar. Hon hade kvarsittning inskrivet på schemat och verkade inte bry sig ett dugg. Hon var inte till lags, inte alls behaglig, men såg bra ut om man vågade titta efter. En som tog för sig.

Hon blev med barn. Ryktet spreds på rökrutan, toaletterna, vi viskade med halsarna tjocka av sensationslystnad. Hon är med barn! På smällen, på tjocken, på det viset.

Vi tittade, vi låtsades som ingenting, vi viskade, ingen ville vara med henne, hon blev alldeles isolerad i sin skam. Det var helt förfärligt, det hon gjort, hur hon ställt till det för sig. Någon pappa fanns inte, inte ens diskussion om vem det kunde vara. Killar som hade skrutit med att de varit ihop med henne, att de hade fått göra ”det” med henne, höll sig borta, ingen av de där finniga, handbollspelande killarna ville vara delaktig i hennes ovälsignade tillstånd.

Så försvann hon, var borta från skolan ett slag och kom tillbaka lite blekare och kanske något dämpad. Det här var i början på sjuttiotalet och vår nuvarande abortlagstiftning hade inte trätt i kraft, men alla omständigheter, flickans ungdom, att det inte fanns en far, att hon fortfarande gick i skolan, gjorde att hon fick göra abort.

Olyckliga omständigheter. Hade hon levt sextio år tidigare hade hon nog försökt göra aborten själv för det gjorde flickor då. Hade hon levt i ett annat land hade omständigheterna sett ut på ett annat sätt och hon hade kanske gått till en illegal abortör eller blivit stenad till döds som straff. Kanske skulle hon aldrig kunnat leva så där utlevande och kaxigt som hon gjort. Livsstil kan man ju styra över, reglera, disciplinera, förbjuda, fördöma. Men hur samhället än ser ut, om det är i Iran eller Sverige, nutid eller för länge sedan så har flickor, helt beroende av omständigheter råkat i den värsta olycka eller förunnats den största lycka av alla.

Att bli med barn.